Redan tidigt blev det viktigt för mig att resa, att komma bort, att skärpa sinnena och iaktta människorna runt omkring mig. Det märkliga var att jag längtade hem hela tiden. Jag är övertygad om att vi alla sörjer vår svunna barndom. Man vill tillbaka eller återskapa, man vill vidare, bort och förändra. Kanske var det detta jag kände under mina resor och jag upptäckte att man kan spegla sig i andra människor oavsett kultur, ekonomi, familjeförhållanden eller religion. 

Jag reste runt i Sverige och letade efter människor att fotografera.  Jag ställde mig frågan: Hur fogar alla dessa myter ihop en befolkning till en nation ? Vi är fyllda av myter, vaga myter om människor vi inte känner och som vi inte vet hur de lever. Det är moderna myter, förmedlade genom media och hörsägen. Det är myter som svagt rastrerar de vita fläckarna på vårt karta över vårt hemland och omvärlden. Myterna hjälper oss att identifiera oss själva, skapa ett sammanhang och en tillhörighet, men också ett avstånd, en distans.

Om ett lands befolkning består av en mängd minoriteter, några med mer makt och möjligheter, andra med en känsla av förtryck och förnedring, skapas kanske mer avstånd än sammanhang. Vi blir myter för varandra. Mina porträtt är i sin helhet det självporträtt som jag söker, ett försök att foga ihop bilden av den nation som jag själv tillhör.
 
     Anders Kristensson